The Baertling Foundation
The Baertling Scholarship 2023 - Motivation
The Baertling Scholarship 2023 - Motivation
Robin Seir works with monochromatic paintings in black or copper. Over the surface, he repeats one or more simple geometric formations in combinations that, in turn, form clusters that can be mirrored across the entire canvas. The canvases measure either 190 x 70 or 37 x 26 cm, giving them proportions that either resemble a full-length figure or a portrait. The paintings thus oscillate between being an object, equal to the viewer, and being a surface that engulfs the field of vision.
Similar to Olle Bærtling’s paintings, Seir’s compositions create strong dynamic tensions that both affirm and challenge the boundaries of the canvas. Bærtling experimented with shifts between artworks, often in series, using the same type of color field to create a limited number of versions. Seir’s paintings can also be described as sequential, but here, the patterns and reports of individual paintings potentially create endless possible combinations between the works.
The consistent rigor in Robin Seir’s paintings provides an exciting contrast to Bærtling and demonstrates another path in exploring what the latter called “open form.”
In this way, Robin Seir can be said to continue Olle Bærtling’s exploration of painting and its relationship to both space and viewer, while making entirely different choices. This combination justifies him as the recipient of the Bærtling Scholarship for the year 2023.
✷
Bærtlingstiftelsens Motivering till
Bærtlingstipendiet, 2023
Robin Seir arbetar med monokroma målningar i svart eller koppar. Över ytan repeterar han en eller flera enkla geometriska formationer i kombinationer vilka i sin tur bildar kluster som kan speglas över hela duken. Dukarna mäter återkommande antingen 190 x 70 eller 37 x 26 cm vilket ger dem proportioner som antingen påminner om en människa i helfigur eller om porträtt. Målningarna oscillerar därmed mellan att vara ett objekt, jämbördigt med betraktaren och att vara en yta som uppslukar synfältet.
I likhet med Olle Bærtlings målningar skapar Seirs kompositioner starka dynamiska spänningar vilka både bekräftar och utmanar dukens gränser. Bærtling laborerade med förskjutningar mellan konstverken, ofta i serier, där ett samma sorts färgfält används för att skapa ett begränsat antal versioner. Seirs målningar kan också beskrivas som sekventiella, men här skapar de enskilda målningarnas mönster och rapporter potentiellt oändliga möjliga kombinationer mellan verken.
Den konsekventa striktheten i Robin Seirs målningar ger en spännande relief till Bærtling och visar på en annan väg i utforskandet av det den senare kallade ”öppen form”.
Robin Seir kan på så vis sägas fortsätta Olle Bærtlings utforskande av måleriet och dess relation till både rum och betraktare, samtidigt som han gör helt andra vägval. Denna kombination motiverar honom som 2023 års mottagare av Bærtlingstipendiet.
✷
Håkan Nilsson, 2023
Professor i Konstvetenskap, Södertörn
från 'Robin Seir - Double'
Galleri Cora Hillebrand
Håkan Nilsson, 2023
Professor i Konstvetenskap, Södertörn
från 'Robin Seir - Double'
Galleri Cora Hillebrand
Enkelhetens Komplexitet
Om skalan är viktig för hur vi skall tolka och förstå föreställande konst, är proportioner desto viktigare för abstraktion och helt och hållet avgörande för monokromt måleri. Kanske är det för att monokromen drar målningen till objektets gräns. Här, där ett av målningens grundläggande elementa (färgen) ställs mot målningens begränsning (objektet) blir det extra angeläget att fundera över exakt vilken position målningen tar i rummet. Det handlar inte om vad som finns i målningen, utan om hur målningen finns i rummet.
Monumentala monokromer skapar rum och rymd omkring sig och talar i allmänhet först med den kringliggande arkitekturen. Här står de i skarp kontrast till små, intima målningar vilka skapar en relation till andra gripbara objekt och erfars också så; som tingestar vi kan greppa. Ta med oss. Robin Seirs målningar intar en tredje position. Utförda i två olika format, 190 x 70 cm och 37 x 26 cm, förhåller de sig primärt till betraktarens kropp, där de långsmala blir till helfigurer och de små till porträtt. Skalan är med andra ord 1:1, och proportionerna mänskliga.
Arbetet med mänskliga proportioner ställer Seirs målningar i en minimalistisk/postminimalistisk tradition. Här blir den erfarande kroppen, inte ögat, ett centralt tema. Detta pekar ut en kanske viktigare förskjutning än den mellan måleri och objekt. Verken går från att vara representationer till att bli presentationer. De behandlar betraktaren som sin jämlike. Likt andra kroppar iscensätter de rummet och betonar de sociala relationer som uppstår mellan de närvarande.
Kroppar som erfar varandra är också kroppar som blir medvetna om sig själva. Då intar de också gärna en klädsam distans till de andra. Men Seirs målningar överskrider den hovsamma respekt minimalismens installationer gärna uppmuntrade till. Målningarna är kroppar, men de är också just målningar och som sådana behöver de betraktas, inte bara erfaras.
Seirs målningar ser entydiga ut, men de agerar på flera olika fronter simultant. Hans kolorit är begränsad till koppar och svart (som ju både är ingen färg och alla färger) och de presenteras gärna i par eller i sekvens just så: en av varje efter varandra. Det repetitiva återkommer i målningarnas mönster, där någon form upprepas över duken.
I den svarta Cycles upprepas en form i rapporter vilket skapar ett mönster där faktiskt två olika former framträder eftersom ett nytt element skapas i mellanrummen. Men vad är mellanrummet? Vilken form som är den ursprungliga är omöjligt att avgöra.
I den kopparfärgade Revive skapar långsmala, kilformade former ett mönster som leker med centralperspektivets linjäritet genom att låta dem strömma ut från målningens ena hörn. Här uppstår också en annan repetition, där en sammanhängande komposition speglas och läggs dikt an mot den första. Slutligen speglas hela denna formation och dubbleras undertill, likt ett spelkort.
Arbetet med sekvenser och det seriella antyder att mönstret och rapporterna kan fortsätta i det oändliga, att det vi ser endast är ett utsnitt ur något större. Här låter Seir måleriet få överhanden mot objektet genom att anknyta till en stark tradition inom non-figurativ konst där just enkla, upprepade former låter målningen sträcka sig långt utanför den begränsande ramen.
Den närhet som kommer i mötet med Seirs målningar avslöjar ytterligare en dynamisk motsättning. Mönstren är uppbyggda av bitvis ganska kraftiga färgpartier vilka skapar en sorts låga reliefer. Här uppdagas också helt andra aspekter, vilka avlägsnar konstverken än mer från minimalismens stumma tilltal: penselföring och måleriets tekniker blir tydliga och det generella slår plötsligt över i det individuella. Konstnären själv blir synlig.
I Seirs måleri samexisterar motsägelser. Handens individuella avtryck används för en seriell produktion. Måleriets rymd är också objektets kropp. Det är ett måleri som är avskalat men romantiskt, avindividualiserat men personligt, kroppsligt men intellektuellt. Det står i flera olika traditioner, bara för att bryta med dem. Det synbarligen enkla är oändligt komplext.
✷
Sara Arvidsson, 2021
Kritiker på Göteborgs-Posten och Konsten
från recension i Konsten
I mötet med Seirs konst svischar flera referenser förbi. Jag ser strömningar som Arts and Crafts och Art Nouveau beblanda sig med arbeten av Paul Klee. Men Seirs verk erinrar inte bara om klassikerna vi är vana att finna i konsthistorieböcker, utan även om hällristningar, tribal-tatueringar, nyandlighet, sci-fi och backdrop-målningar på rejv-partyn. Det är just denna sammanblandning av olika uttryck som gör hans produktion vital och hindrar den från att bli förutsägbar.
I hans kolsvarta verk höjer sig motiven likt glödande reliefer och ser ut att anspela på något viktigt. Vad detta är blir dock svårt att dechiffrera och figurerna kan således inte avläsas likt inövade bokstäver eller vedertagna ikoner. De små knivskarpa risporna i flera av verken förtydligar att de ännu inte har funnit sin helgjutna struktur eller att de bär på en trasig kod från det förflutna. Det vilar således något både arkaistiskt och populärkulturellt över hans utställning och den ter som sig en fusion av det oändliga och tillfälliga.
✷
Nils Olsson, 2021
Skribent för Glänta
från 'Robin Seir - 8'
Galleri Cora Hillebrand
”Så snart en gör en inskription träder en in i det visuella fältet.” Så kan en inflytelserik tanke parafraseras. Att skriva är att skapa bilder – bokstavligen. Men det motsatta då? Den inskription som bilden utgör, kan den ens urskiljas utan att vi i någon bemärkelse närmar oss den som språk? Frågan är kanske dum, men inte desto mindre envisas somliga med att skilja mellan skrift och bild.
Det finns goda skäl att förstå den värld som är synlig för oss i termer av språk: vi skapar mening av det vi ser genom ett system av visuella konventioner vilka binder mening till former, symboler och index. Vad vi ser kan brytas ned till ”ord”, vilka i sin tur, i olika kombinationer, konstituerar ”texter”. Emellertid, när ”text” frambesvärjs ur bilder, är det aldrig fråga om blott text (vad nu det skulle vara), utan alltid om särskilda former. Från renässansmåleriets istoria, till det avantgardistiska kollaget; från en berättelse fångad i ett ögonblick, till bokstavens grafiska materialitet.
Så länge skriften och måleriet har existerat har de förenats i linjen – i spåret av den hand som utför en inskription, som gör ett avtryck. Linjen är teckningen, penseldraget, och skriften. Det är själva den gräns där två optiker möts (bilden/tecknet), eller snarare den (bokstavliga) gest som visar att distinktionen egentligen inte låter sig göras så enkelt. Med andra ord handlar det om sätt att se – om att urskilja bilder, om att läsa tecken, och när vi gör det ena eller andra.
Att något liknar något annat betyder att en sak har något gemensamt med en annan. Men att säga att två saker liknar varandra är också att påpeka att de skiljer sig åt. Likhet är en relation, och även det allra minsta avstånd är också ett avstånd. Alltså: vi associerar något med något annat, på basis av överensstämmelser, och markerar samtidigt en åtskillnad. Men ändå erfar vi ibland att det ena påminner oss om något annat, utan att vi riktigt kan sätta fingret på vad. Som om vissa saker ibland liknar utan att likna något.
Om Robin Seirs måleri liknar, så betyder det i första hand inte att det påminner om det ena eller det andra, utan att det frammanar just den osäkra zonen mellan överenstämmelse och åtskillnad.
Å ena sidan det generiska, abstrakta och närmast industriella. Det vill säga det hos de geometriska eller symbolartade formerna som låter sig upprepas (som tecken). Å andra sidan närvaron av en mänsklig hand och dess sensibilitet – det manuella, index från den situation då måleriet ägde rum. Notera hur meanderslingorna, cirklarna och halvcirklarna avbryts av hårliknande snitt (och hur det osäkrar vad som är bakgrund och förgrund). Notera hur målningarna i koppar och silver bär spår av frambringandets skavanker – som slagg från en alkemisk process.
Målningarna liknar utan att föreställa, frambesvärjer något vi nästan kan identifiera. Erinringar av ett förlorat bildspråk som en gång haft konventionell betydelse. Verkens likhet består som sagt inte av relationen mellan ett ikoniskt tecken och vad det betecknar – utan det är själva betecknandet (att-vara-ett-tecken) vi känner igen. Ordet ikon är här inte oskyldigt. Också semiotiken har en närmast religiös dimension, där Roland Barthes i mötet med den japanska skriftkulturen drömmer om att ”stiga ned i det oöversättliga”, för att senare trevande försöka skriva en intets skrift som blott betecknar utan mening. Om Seirs målningar är ikoniska så är de det i kraft av att de erbjuder erfarenheten av ett oöversättligt. De understryker att det visuella fältet framträder för oss som något redan meningsfullt – men gör det genom ett tillbakadragande.
Och vad återstår? När igenkännandet och bekräftelsen uteblir? Avstånd, ett symbolspråk av dunkelt ursprung, återskapat från delvis upplösta källor, som rekonstruerats till något nästan-bekant, men med upphov i en tid eller på en plats alltför främmande för att kunna tolkas. Seirs måleri bryter ned vår på samma gång förfinade och bedövade sensibilitet inför den dominerande visuella kulturens former och utryck. Det gäckar vårt sätt att se i en värld där allt är synligt och ingenting syns; den betingade blick som inte längre är en blick, utan en reflexmässig registring av bilder och tecken som liknar och betyder blott sig själva. Vad som återstår – är att lära sig att se.
✷
Herman Lohe, 2015
från recension i OmKonst
från recension i OmKonst
[...] Dock är det måleriet som dominerar. På en vägg hänger fyra målningar av Robin Seir som tillsammans bildar något av en relief. Seir tycks medvetet ha målat fram ett slags patina på de stora dukarna, en historia, som om tidens tand fått nöta verket. Smutsad vit färg, tillsynes blekta pastellkulörer och bitar av plast, snöre, papper och skräp är monterat på de annars plana, platta ytorna. Det andas något nostalgiskt över verket och titlarna ”Classic Modern I-IV” för tankarna till den svenska förortens miljonprogram. För mig blir det ett slags hyllning till 60- och 70-talets progressiva identitet, fast här i ett samtidsperspektiv år 2015 presenterat som något av en artefakt.
✷